Torsdag
Idag är jag hemmaliggande med magont och spenderar tiden med att avsluta benet och fotens anatomi. I min deskriptiva anatomibok är 30 sidor endast om foten. 30 sidor fot... Ingen fysiologi, endast lite mekanik. Alltså 30 sidor strukturer. Och jag som alltid bara tänkt klumpar för gång om mina fötter.
Anatomi är lite av ettt hjärteämne för mig just nu, man får en helt ny respekt för kroppen när man inser hur intrikat och finstämd den är. Att lära sig om kroppen i ett helhetsperspektiv, med fysiologi, embryologi osv, är bitterljuvt. För tillsammans med känslan av att stå inför något stort och mystiskt finns irritationen över att så mycket i kroppen tycks ske slumpartat. Man brukar säga att patienter ser möjligheter medan läkare ser sannolikheter och jag börjar förstå vad de menar. Ett exempel är att få barn, något som ses som nästintill självklart, vi är ju trots allt nära fem miljarder människor i världen. Faktum är att 70% av de ägg som befruktas, alltså 70% av de embryon som existerat, dör redan uner de fem - sex första veckorna i livmodern. Av de resterande 30% är det endast 5% som föds "normala". Inräknat i normalkategorin är de barn som har så pass milda sjukdomar att de inte dör under sina första år. Fem procent. Det är egentligen ganska fantastiskt. När man sedan läser om befruktningsprocessen och fosterutvecklingen blir iallafall jag förundrad över att det är så många som föds normala. Det är så otroligt mycket som kan gå fel.
Förlåt för flummandet, ibland måste man skriva av sig lite.
Snart ses vi hemma i Uppsala!
Stor kram!
Anatomi är lite av ettt hjärteämne för mig just nu, man får en helt ny respekt för kroppen när man inser hur intrikat och finstämd den är. Att lära sig om kroppen i ett helhetsperspektiv, med fysiologi, embryologi osv, är bitterljuvt. För tillsammans med känslan av att stå inför något stort och mystiskt finns irritationen över att så mycket i kroppen tycks ske slumpartat. Man brukar säga att patienter ser möjligheter medan läkare ser sannolikheter och jag börjar förstå vad de menar. Ett exempel är att få barn, något som ses som nästintill självklart, vi är ju trots allt nära fem miljarder människor i världen. Faktum är att 70% av de ägg som befruktas, alltså 70% av de embryon som existerat, dör redan uner de fem - sex första veckorna i livmodern. Av de resterande 30% är det endast 5% som föds "normala". Inräknat i normalkategorin är de barn som har så pass milda sjukdomar att de inte dör under sina första år. Fem procent. Det är egentligen ganska fantastiskt. När man sedan läser om befruktningsprocessen och fosterutvecklingen blir iallafall jag förundrad över att det är så många som föds normala. Det är så otroligt mycket som kan gå fel.
Förlåt för flummandet, ibland måste man skriva av sig lite.
Snart ses vi hemma i Uppsala!
Stor kram!
Kommentarer
Postat av: Moster
Ja, jag vet. Man vet att mycket sker slumpmässigt, t ex Almas metafysära skelettdysplasi, men även om man vet det kan man inte sluta tänka på att man kunde gjort något bättre. Svårt att acceptera det där med slumpen när man ser henne ha så förtvivlat ont ibland :S
Postat av: Ann-Katrin
Längtar efter dig puss o kram mormor
Postat av: Anonym
Jag förstår det. Det är jobbigt för mig redan nu, att veta att det kommer att finnas så många man inte kan hjälpa så mycket som man skulle vilja. Man kan ju bara göra sitt bästa.
Postat av: pappa
Men om man vänder på kan man bli vördnadsfull rentav religiös på kuppen av att se hur fantastisk kroppen är som mekanism.
Kram, Pappa
Trackback
