Medical

Idag är det Goldfever, en kravall med 70-talstema. Det är lite olika hur folk tolkar det dock, vissa kör helt ut på hippiestilen, andra kör på discokläder. Själv ska jag göra ett afro, ja ni läste rätt, jag ska fixa ett afro av mitt eget hår! Till det kör jag på jeansskjorta, leggins med utsvängda, mönstrade ben och peacemärke. Dessutom tänker jag vara kille, så jag kör på mustasch som grädde på moset. Det kommer bli awesome och bilder läggs antagligen upp imorgon.

Just nu gäller plugg och förberedelser. Fallet vi har just nu handlar om förkalkning av mitralisklaffen (det är klaffen mellan vänster förmak och vänster kammare, vänster sida av hjärtat tar emot syresatt blod från lungorna och pumpar ut det i kroppen). Det är ganska intressant faktiskt. Inte lika intressant som neoplasi och onkologi men jag får hålla till godo. I onsdags hade vi en heldagsstrimma, vilket var utmattande. Att en hel dag fokusera på att ge konstruktiv kritik är jobbigare än det låter. Något som var roligt var att jag lyckades ta venprov på Ida från det svåraste kärlet på hennes arm (vissa erfarna systrar och uskor har ibland inte kunnat sticka i det!) vilket stärkte självförtroendet inför sommaren!

Au revoir, vi hörs imorgon!

Idag har morgonen gått åt till muffinsbak. Jag är skyldig basgruppen fika efter att ha missat en basgrupp när jag var på intervju i Uppsala. Bakningens resultat blev mellanmåttigt. Jag får helt enkelt inse att cupcakes inte är min grej. Jag vet inte om det beror på den outhärdliga sötman eller om jag helt enkelt gör fel. Idag försökte jag till och med spara in på socker och vanilj, plus att jag hällde i en massa citronsaft i muffinsen, men nej, inget resultat.

Oavsett så får muffinsarna följa med till skolan och förhoppningsvis bosätta sig i någons mage. Vill basgruppen inte ha dem kan jag donera dem till sjukhuset, dock lång bort ifrån diabetesmottagningen... eller blodtryckssköterskan...

Nu ska jag klä på mig och ge mig iväg. Those muffins ain't deliverin' themselves, som jag brukar säga.

Kram!

Min fix-idé om hund har inte gett med sig. Eller, fix-idé känns inte som rätt ord. Längtan är rätt ord. Yearning. Även om min uppfattning är att yearning har en lätt sexuell ton så känns det som det ordet som känns mest träffande. Hmm... det där lät fel, jag ska försöka förklara. För mig innebär ordet yearning en djup och intensiv längtan, en längtan som suger i bröstet. En längtan som tar upp större delen av ens vakna tid. Som känns som en grop i bröstet och får en att känna sig ofullständig. Det låter kanske larvigt och det är kanske en fix-idé ändå. Men det känns inte så.

Här följer en snabb uppdatering av vad som händer i skolväg just nu!

Temat vi läser just nu heter sjukdomsmekanismer och innefattar exempelvis olika sorters vävnadsskada och hur olika vävnader reagerar på vävnadsskada samt olika sjukdomars uppkomst och förlopp. De sjukdomar vi kommer att läsa om är vanliga sjukdomar/tillstånd som högt blodtryck, inlagringssjukdomar, hjärtinfarkt, förstelning av luftrör osv.

Fallet vi läser just nu handlar om olika vävnaders återhämtning efter skada och hur de skiljer sig åt. Levern, till exempel, kan återhämta sig helt förutsatt att de grundläggande strukturerna runt omkring cellerna inte förstörts. Som ni säkert har hört kan levern regenereras helt även om endast 25% återstår efter skada eller donation. Hjärtat å andra sidan, är inte en regenererande vävnad. Detta innebär att till följd av skada, återbildas inte vävnaden så att funktionen återställs utan en ärrvävnad bildas och inskränker den normala funktionen. Typiskt är exempelvis vid hjärtinfarkt, då ett blodkärl täpps igen och syretillförseln till den del av hjärtat kärlet försörjer upphör. Hjärtat kräver oerhört mycket syre och syrebrist i några sekunder räcker för att ge irreversibel skada. När då blodförsörjningen upphör av en propp, som kan sitta kvar ända tills den fysiskt avlägsnas, dör vävnaden av syrebrist. Istället för nybildning av hjärtmuskelceller bildas fibrös vävnad, tänk senor eller menisker i knät. Det är stel vävnad som försämrar rörligheten för omkringliggande celler och sänker hjärtats kapacitet eftersom det tar upp utrymme så att antalet fungerande celler i hjärtat är färre än det potentiella antalet.

Jag hoppas att jag har förklarat på ett hyfsat lättförståeligt sätt!

Kram!

Nu har det blivit ett litet uppehåll igen, förlåt för det. Jag har haft fullt upp med skola, sambo och lägenhet. Inte på ett dåligt sätt, utan på ett bra sätt! I lördags blev det en promenad på stan och inhandlande av ekologiska lattekoppar och växter att plantera i dem (bild 1). Dock blev en växt över och fick planteras i en polkagrisburk :) (bild 2). Sedan städades och diskades det så det skulle vara fint när David kom hem. Liiite plugg hanns med också. Söndagen fortskred i samma anda dock utan någon specifik produkt.

Det har inte blivit så mycket bloggande på sistone. Helt enkelt för att jag inte haft lusten i mig. Det är kanske inte världens mest allvarliga anledning, men nog legitim enligt mig. Jag hoppas att alla ni som läser bloggen har stor lust i er. Lust att arbeta, lust att möta, lust att hjälpa, lust att leva. Jag skickar en kram som uppmuntran om ni känner er lite nedstämda.

Nu ska jag gå och läsa om nerver och det är ganska krångligt just nu. Många olika sorters neuron att hålla koll på i diverse olika banor till höger och vänster. Det är ett jäkla jobb rent ut sagt att reda ut alla dessa banor. Inte nog med att det finns sex - sju områden i benmärgen, de byter plats och kopplas om och delar sig och återsamlas och inhiberar och stimulerar och båda två samtidigt och de stimulerar andra, samtidigt som de inhiberar sig själva... Helt enkelt så gör de lite allt möjligt och det känns som att medicinarna har nött ner geniknölarna i försöken att spåra och sortera alla dessa klasser och funktioner. Jag hade inte så stor respekt för kroppen förut, men jag har det nu. Jag börjar inse att vi antagligen aldrig kommer att förstå exakt hur allt fungerar och varför. Det är en lätt melankolisk känsla. Fascinerande men samtidigt uppgiven.

Nu ska jag iallafall knata iväg till min bok och göra en kraftansträngning.


(Ett försök att göra bloggen mer lustfylld är att piffa till den lite, med den begränsade internetdesignkunskap jag har.)

Japp, så är det. Det är läkemedel som gäller på pluggschemat nu. Termin 3's första basgruppsfall handlar om hur läkemedel tas upp, transporteras runt, fördelas i och utsöndras ur kroppen. Det låter kanske som mycket, men det är inte alls så farligt. Det är däremot himlans kul! Det blir en kort uppdatering idag för det finns inte så mycket att uppdatera om...

Jo just det! Den nya basgruppen känns jättetrevlig och det ska bli spännande att se hur det går på fredag då vi för första gången ska sammanfatta ett fall. Förutom basgrupp hade vi en introduktion till laborationer och seminarium igår. Vi ska ha två seminarier, ett om stress och ett om ödem. I seminarierna om stress kommer vi att få fall där vi ska spekulera kring om och i så fall hur stress påverkar olika sjukdomstillstånd. I de om ödem kommer vi att få fall om patienter på kliniker med ödem i olika vävnader och organ (teoretiskt alltså, riktiga patienter med sådana ödem som fallen handlar om kan vara i svåra eller livshotande tillstånd och det är lite för tidigt för oss att ta itu med sådant redan). Vi ska läsa på om den sortens ödem som vår patient har och föreslå behandling och åtgärder.

Laborationerna handlar om celldöd till följd av cellskada. I en lab ska vi se hur prooxidanter och antioxidanter påverkar celler. I en annan ska vi stråla bröstcancerceller och se hur detta påverkar deras livscykel.

Det var några exempel på saker vi ska göra i vår!

Stor kram!