I wont be no runaway
Det har inte blivit så mycket bloggande på sistone. Helt enkelt för att jag inte haft lusten i mig. Det är kanske inte världens mest allvarliga anledning, men nog legitim enligt mig. Jag hoppas att alla ni som läser bloggen har stor lust i er. Lust att arbeta, lust att möta, lust att hjälpa, lust att leva. Jag skickar en kram som uppmuntran om ni känner er lite nedstämda.
Nu ska jag gå och läsa om nerver och det är ganska krångligt just nu. Många olika sorters neuron att hålla koll på i diverse olika banor till höger och vänster. Det är ett jäkla jobb rent ut sagt att reda ut alla dessa banor. Inte nog med att det finns sex - sju områden i benmärgen, de byter plats och kopplas om och delar sig och återsamlas och inhiberar och stimulerar och båda två samtidigt och de stimulerar andra, samtidigt som de inhiberar sig själva... Helt enkelt så gör de lite allt möjligt och det känns som att medicinarna har nött ner geniknölarna i försöken att spåra och sortera alla dessa klasser och funktioner. Jag hade inte så stor respekt för kroppen förut, men jag har det nu. Jag börjar inse att vi antagligen aldrig kommer att förstå exakt hur allt fungerar och varför. Det är en lätt melankolisk känsla. Fascinerande men samtidigt uppgiven.
Nu ska jag iallafall knata iväg till min bok och göra en kraftansträngning.
(Ett försök att göra bloggen mer lustfylld är att piffa till den lite, med den begränsade internetdesignkunskap jag har.)
Nu ska jag gå och läsa om nerver och det är ganska krångligt just nu. Många olika sorters neuron att hålla koll på i diverse olika banor till höger och vänster. Det är ett jäkla jobb rent ut sagt att reda ut alla dessa banor. Inte nog med att det finns sex - sju områden i benmärgen, de byter plats och kopplas om och delar sig och återsamlas och inhiberar och stimulerar och båda två samtidigt och de stimulerar andra, samtidigt som de inhiberar sig själva... Helt enkelt så gör de lite allt möjligt och det känns som att medicinarna har nött ner geniknölarna i försöken att spåra och sortera alla dessa klasser och funktioner. Jag hade inte så stor respekt för kroppen förut, men jag har det nu. Jag börjar inse att vi antagligen aldrig kommer att förstå exakt hur allt fungerar och varför. Det är en lätt melankolisk känsla. Fascinerande men samtidigt uppgiven.
Nu ska jag iallafall knata iväg till min bok och göra en kraftansträngning.
(Ett försök att göra bloggen mer lustfylld är att piffa till den lite, med den begränsade internetdesignkunskap jag har.)
Kommentarer
Postat av: Tove
Blir alldeles varm och mysig i hjärtat av blommönstret! :)
Man ska i huvudsak göra det man vill före det man borde. Kram!
Postat av: Pappa
Härligt att blogg-Emma är tillbaka!
Och visst ska man lyssna inåt och gå på lust och inte tvång.
Kram, pappa
Postat av: mamma
Vackert - både tankarna & layouten
Trackback